Hoppa till innehållet

1. FC Kaiserslautern

Från Wikipedia
1. FC Kaiserslautern
1. FC Kaiserslauterns logga
Grundinformation
Grundad2 juni 1900
Fullständigt namn1. Fussball-Club Kaiserslautern e.V.
SmeknamnDie roten Teufel
Serie2. Bundesliga
HemmaarenaFritz-Walter-Stadion
(kapacitet: 49 780)
Nyckelpersoner
OrdförandeTyskland Stefan Kuntz
TränareTyskland Friedhelm Funkel
Matchställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ

1. FC Kaiserslautern, FCK, "Lautern", "die roten Teufel" ("de röda djävlarna"), är en fotbollsklubb i Kaiserslautern i Rheinland-Pfalz i Tyskland. Kaiserslautern är ett klassiskt lag i Bundesliga. Kaiserslauterns störste spelare genom tiderna är världsmästaren Fritz Walter, som under hela sin karriär spelade för klubben. Kaiserslautern vann som nykomling Bundesliga 1998.

1950-talets storhetstid

[redigera | redigera wikitext]

FC Kaiserslautern var som störst under 1950-talet då klubben blev tyska mästare två gånger och var i ytterligare två mästerskapsfinaler. Klubben dominerade även i landslaget. När Västtyskland blev världsmästare 1954 stod fem man ur Kaiserslautern i den tyska segerelvan: Fritz Walter, Ottmar Walter, Werner Kohlmeyer, Werner Liebrich och Horst Eckel. Walter var kapten. Kaiserslauterns fem man i finallaget var länge rekord för en tysk klubb. FC Bayern München tangerade rekordet 1974 och slog det 2014 med sex spelare i startelvan jämte en inhoppare.

Framgångar på senare år

[redigera | redigera wikitext]

Kaiserslautern var ett stabilt Bundesligalag under 1960- och 1970-talet utan att blanda sig i toppstriden. Detta hade en viktig orsak i att delstaten Rheinland-Pfalz gynnades ekonomiskt av den amerikanska militären som hade sin huvudbas i Ramstein.[1]

Den 20 oktober 1973 gjorde man en fantastisk vändning mot storlaget FC Bayern München. Efter 56 minuter ledde Bayern med 4–1 men Kaiserslautern lyckades göra hela sex mål på raken och vann med 7–4. I slutet av 1970-talet fick man på nytt fram landslagsspelare i Hans-Peter Briegel, Klaus Toppmöller och senare Andreas Brehme. I början av 80-talet förbättrade klubben sin placeringar i ligan och var strax bakom den absoluta toppen. Den 17 mars 1982 vann man i UEFA-cupens kvartsfinal en hemmamatch mot Real Madrid med 5–0. I bortamatchen hade det blivit 1–3 men hemma var laget överlägset. Kaiserslautern ledde redan med 2–0 efter 17 minuter. Målet vaktades av svenske Ronnie Hellström. I semifinalen blev det respass mot IFK Göteborg.

Två mästartitlar på 90-talet

[redigera | redigera wikitext]

Kaiserslautern återkomst på den tyska fotbollstronen skulle komma under 1990-talet då man för första gången sedan 50-talet blev mästare och dessutom vann DFB-pokal. Lagets stora stjärna var anfallaren Stefan Kuntz. Framgångarna förbyttes mot nedflyttning 1996 – för första gången i klubbens historia. Sejouren blev bara ettåring i 2. Bundesliga och sensationen var ett faktum när klubben som "nykomlingar" tog hem Bundesliga den kommande säsongen 1998. Mannen bakom det hela var Otto Rehhagel som 2004 skulle överraska fotbollsvärlden genom att föra Greklands herrlandslag i fotboll till EM-guld. 1. FC Kaiserslautern spelade följande säsong i UEFA Champions League för första gången.

Fritz-Walter-Stadion.

1. FC Kaiserslautern efter 1998

[redigera | redigera wikitext]

Åren efter 1998 kännetecknades av ekonomiska problem som hade sin orsak i att klubben efter mästartiteln trodde att man var redo att konkurrera med storklubbarna i Tyskland. Därför köptes dyra spelare som Youri Djorkaeff och även gamla stjärnor som Mario Basler lockades med mycket pengar till Betzenberg, dock kunde dessa spelare inte infria förhoppningarna, vilket ledde till en stadig nedgång som slutade med nedflyttning till tredje ligan säsongen 2018/19. Därtill fick FCK denna säsong akuta ekonomiska problem när det blev känt att klubben behövde 12 miljoner Euro fram till mars 2019 för att kunna säkra licensen för att kunna fortsätta i tredje ligan.[2]

Det har dock även funnits ljuspunkter på 2000-talet, t.ex. var Kaiserslautern en av VM-städerna under VM i fotboll i Tyskland 2006. Dock har problemet varit att fotbollsarenan Betzenberg expanderade till knappt 50 000 platser vilket innebar en hyra på drygt tre miljoner €. Klubbens nedflyttning 2006 och spel i andra Bundesliga fram till 2010 betydde att den höga hyran blev en belastning för klubben. 2010–2012 spelade "Die roten Teufel" återigen i Bundesliga och efter nedflyttningen lyckades laget att vara nära uppflyttning men sedan 2016 hade klubben inte längre råd att tävla om de första tre platserna i andra Bundesliga. Staden Kaiserslautern har sänkt hyran för arenan flera gånger om vilket dock inte har löst föreningens ekonomiska problem.[1]

Journalisten Sebastian Zobel (verksam på regionala tevekanalen Südwestdeutscher Rundfunk) ser en av orsakerna till Kaiserslauterns problem också i att staden har plågats av en avindustrialisering vilket har inneburit att många regionala företag har gått i konkurs eller flyttat delar av sin verksamhet (som t.ex. symaskintillverkaren Pfaff) vilket har lett till stigande arbetslöshet. Därmed har staden begränsade finansiella resurser för att hjälpa klubben, även om det samtidigt finns en växande IT-verksamhet i staden som kan göra klubben attraktiv för nya sponsorer.[3]

Det värsta tänkbara scenariot är att klubben går i konkurs, ett möjligt alternativ är dock att man lyckas börja om i Regionalliga (division 4) eller Oberliga (division 5).[4]

Säsongen 2017/2018 i 2. Bundesliga blev ett av de tyngsta nederlagen i klubbens historia. Man slutade sist på en 18.e plats i ligan och blev degraderad till tyska tredjedivisionen, 3. Liga, för första gången i klubbens historia.

Första säsongen i 3. Liga slutade Kaiserslautern på 9:e plats, dock hade man i hemmapremiären mot TSV 1860 München den uppmärksammade publiksiffran 41 324 åskådare. En match som slutade 1–0 till hemmalaget.[5]

I inledningen på andra säsongen i 3. Liga lyckades man ta 9 poäng på de inledande 7 matcherna, ett resultat som klubbledningen inte var nöjda över. 1–6-förlusten i omgång 9 mot SV Meppen resulterade i att klubben den 16 september 2019 beslutade att låta tränaren Sascha Hildmann gå. Det var klubbens sjätte tränare på blott två år.[6]

Säsongen 2023/2024 nådde klubben finalen i tyska cupen, trots spel i 2. Bundesliga, men förlorade finalen med 1-0 mot Bayer Leverkusen.[7]

Uppdaterad: 13 juli 2021

Nr Land Pos Namn
1 Bosnien och Hercegovina  MV Avdo Spahić
2 Tyskland  F Boris Tomiak
3 Tyskland  F Marvin Senger (lån från FC St. Pauli)
4 Tyskland  F Alexander Winkler
5 Tyskland  F Kevin Kraus
6 Turkiet  MF Hikmet Çiftçi
7 Tyskland  MF Marlon Ritter
8 Tyskland  F Jean Zimmer (lagkapten)
9 Tyskland  MF René Klingenburg
10 Tyskland  MF Nicolas Sessa (lån från 1899 Hoffenheim)
11 Tyskland  MF Kenny Prince Redondo
14 Tyskland  A Lucas Röser
16 Tyskland  MF Julian Niehues
19 Tyskland  A Daniel Hanslik
20 Tyskland  F Dominik Schad
Nr Land Pos Namn
21 Tyskland  MF Hendrick Zuck
22 Tyskland  A Marius Kleinsorge
23 Tyskland  F Philipp Hercher
24 Tyskland  F Felix Götze (lån från FC Augsburg)
27 Tyskland  MF Anil Gözütok
28 Tyskland  MF Mike Wunderlich
30 Tyskland  F Leon Hotopp
31 Tyskland  MV Lorenz Otto
32 Tyskland  A Elias Huth
33 Litauen  A Lukas Spalvis
36 Tyskland  MF Anas Bakhat
38 Tyskland  F Neal Gibs
40 Tyskland  MV Matheo Raab
Turkiet  A Muhammed Kiprit
Tyskland  MF Mohamed Morabet

Kända spelare

[redigera | redigera wikitext]

Svenska spelare

[redigera | redigera wikitext]
Namn Tid som tränare
Från Till
Hans Werner 1929 1929
Otto Schwab 1929 1934
Karl Berndt 1934 1936
Alexander Thury 1936 1937
Max Eheberg 1937 1938
Karl Berndt 1938 1944
Fritz Walter 1945 1949
Kuno Krügel 1949 30 juni 1950
Richard Schneider 1 juli 1950 30 juni 1961
Günter Brocker 1 juli 1961 27 februari 1965
Werner Liebrich 28 februari 1965 30 juni 1965
Gyula Lóránt 1 juli 1965 30 juni 1967
Otto Knefler 1 juli 1967 4 mars 1968
Egon Piechaczek 5 mars 1968 6 maj 1969
Dietrich Weise 7 maj 1969 30 juni 1969
Gyula Lóránt 1 juli 1969 9 mars 1971
Dietrich Weise 11 mars 1971 30 juni 1973
Erich Ribbeck 1 juli 1973 30 juni 1978
Karl-Heinz Feldkamp 1 juli 1978 30 juni 1982
Rudolf Kröner 1 juli 1982 21 mars 1983
Ernst Diehl 22 mars 1983 30 juni 1983
Dietrich Weise 1 juli 1983 26 oktober 1983
Ernst Diehl 27 oktober 1983 1 november 1983
Manfred Krafft 2 november 1983 30 juni 1985
Hannes Bongartz 1 juli 1985 11 november 1987
Josef Stabel 12 november 1987 30 juni 1989
Gerd Roggensack 1 juli 1989 25 februari 1990
Karl-Heinz Feldkamp 28 februari 1990 30 juni 1992
Rainer Zobel 1 juli 1992 7 juni 1993
Friedel Rausch 1 juli 1993 23 mars 1996
Eckhard Krautzun 27 mars 1996 19 juli 1996
Otto Rehhagel 19 juli 1996 1 oktober 2000
Andreas Brehme 2 oktober 2000 25 augusti 2002
Karl-Heinz Emig 26 augusti 2002 3 september 2002
Eric Gerets 4 september 2002 2 februari 2004
Kurt Jara 3 februari 2004 6 april 2005
Hans Werner Moser 7 april 2005 30 juni 2005
Michael Henke 1 juli 2005 19 november 2005
Wolfgang Wolf 21 november 2005 11 april 2007
Wolfgang Funkel 11 april 2007 27 juni 2007
Kjetil Rekdal 28 juni 2007 9 februari 2008
Milan Šašić 13 februari 2008 4 maj 2009
Alois Schwartz 4 maj 2009 17 juni 2009
Marco Kurz 18 juni 2009 20 mars 2012
Krasimir Balakov 22 mars 2012 18 maj 2012
Franco Foda 1 juli 2012 29 augusti 2013
Oliver Schäfer 29 augusti 2013 16 september 2013
Kosta Runjaic 16 september 2013 23 september 2015
Konrad Fünfstück 23 september 2015 20 maj 2016
Tayfun Korkut 15 juni 2016 27 december 2016
Norbert Meier 3 januari 2017 20 september 2017
Manfred Paula 20 september 2017 27 september 2017
Jeff Strasser 27 september 2017 24 januari 2018
Hans Werner Moser 26 januari 2018 31 januari 2018
Michael Frontzeck 1 februari 2018 1 december 2018
Sascha Hildmann 6 december 2018 16 september 2019
Boris Schommers 19 september 2019 29 september 2020
Jeff Saibene 2 oktober 2020 30 januari 2021
Marco Antwerpen 1 februari 2021 10 maj 2022
Dirk Schuster 11 maj 2022 30 november 2023
Oliver Schäfer (interim) 30 november 2023 2 december 2023
Dimitrios Grammozis 3 december 2023 14 februari 2024
Friedhelm Funkel 14 februari 2024

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]